Årets första dag var seg. Först den sedvanliga promenaden mellan broarna med alldeles för lite kläder och stelfrusna ben därefter nyårsrester och film.
Father
Den låg på min lista sedan länge sedan, men helt ärligt var jag inte jättesugen ändå. Verkade tråkig och hur kul är det att se en film om nån som tappar minnet? Jag hade rätt på en punkt. Den var inte kul men så berörande att jag fick sitta och smygtorka tårarna i slutet. Varför skäms man alltid när man gråter till filmer? Mannen var helt oberörd trots att det är alltid han som sitter och hulkar till det minsta stråkdrag.
Filmen handlar om en åldrad man (Anthony Hopkins) som tappar minnet allt mer och hans dotter (Olivia Coleman) som försöker hantera det. Det är egentligen ett kammardrama och de enda utgifterna man hade var väl en duktig scenograf och stjärnornas arvoden. Men trots den lilla sceneriet och brist på utblickar är man helt fast, kronologin är uppbruten då filmen ibland skildrar Hopkins perspektiv, som pga sjukdomen flyter ihop.
Upptäckte också Rufus Sewell, snygg men kall i den här filmen, för första gången. Var har han varit i hela mitt filmliv?
Betyg 9 av 10.
Kommentarer
Skicka en kommentar